Det började som en idé på ett redaktionsmöte. Vi skulle göra ett reportage om något som är typiskt svenskt, något som engagerar, och något jag aldrig själv hade testat. Någon nämnde innebandy. Jag, som inte hade hållit i en innebandyklubba sedan högstadiet och vars enda erfarenhet av sporten var att jag en gång i tiden hade sprungit runt i en iskall idrottshall med en överdimensionerad tröja, tackade ja. Det lät enkelt. Det var det inte.
Min första kontakt med innebandyn var genom en vän som spelar i ett korplag i en förort till Göteborg. Han skrattade när jag berättade att jag skulle ”testa” innebandy. ”Du kommer att dö”, sa han. Jag trodde han överdrev. Han överdrev inte.
En tisdagskväll stod jag i omklädningsrummet med ett par nyinköpta innebandyskor, en alldeles för lång klubba och en känsla av att jag hade gjort ett misstag. Runt mig stod ett gäng glada motionärer i varierande åldrar, allt från en 19-årig teknolog till en man i 60-årsåldern som enligt uppgift hade spelat innebandy sedan 1980-talet. De skrattade och skojade med varandra, och jag försökte smälta in genom att inte säga något dumt. Det gick sådär.
Tränaren, en lugn man i 40-årsåldern med ett dokumenterat öga för detaljer, började med att be oss springa ett par varv runt planen. Det var inte så farligt. Sedan kom uppvärmningen med sidledsrörelser, höga knän och utfallssteg. Det var här jag började förstå att min kondition inte var vad den en gång varit. Efter fem minuter var jag andfådd och mina lår skrek. Jag försökte se avslappnad ut, men svetten rann längs ryggen och jag var övertygad om att alla visste att jag höll på att dö.
Sen fick vi varsin klubba och en boll. Här började den verkliga förnedringen. Bollen vägrade lyda mig. Den studsade åt vänster när jag ville åt höger, den rullade iväg när jag skulle passa, och varje gång jag försökte skjuta slutade det med att bollen med stor pondus träffade sargen eller, i bästa fall, en lagkamrats smalben. Jag försökte se ut som att jag medvetet hade passat honom. Han såg inte övertygad ut.
Det som förvånade mig mest var tempot. Jag hade sett innebandy på tv och tänkt att det ser ut som en lugnare variant av ishockey, fast med innebandyklubbor. Men när man står där på planen, med en boll som studsar mellan spelare i en rasande fart, inser man att sporten är ett enda långt adrenalinpåslag. Allt går så fort. Passningarna kommer från ingenstans, du ska hinna med, du ska vara med, du ska vara två steg före. Jag var ungefär tio steg efter.
Under matchens första period (vi spelade tre gånger sju minuter) fick jag bollen två gånger. Första gången lyckades jag, med en blandning av tur och panik, slå en passning till en medspelare. Andra gången tappade jag bollen direkt och sprang sedan efter den i en cirkel tills någon annan snodde den. Min insats på planen kan bäst beskrivas som en förvirrad fågel som försöker landa på ett isigt tak. Jag var överallt och ingenstans samtidigt.
Men något hände efter första perioden. Jag började känna av spelet. Inte så att jag plötsligt blev bra – det blev jag inte – men jag började förstå var jag skulle vara, hur jag skulle röra mig, och viktigast av allt: att alla andra var där för att ha kul. Ingen brydde sig om att jag var värdelös. De uppmuntrade mig, skrattade med mig, och när jag faktiskt lyckades få iväg en boll mot målet (den räddades, men ändå) jublade de som om jag hade vunnit SM-guld.
Efter matchen satt vi i omklädningsrummet och drack vatten. Benen skakade, hjärtat dunkade och jag var alldeles varm. Men jag log. Någon sa att vi hade vunnit med ett mål. Jag hade inte ens märkt att vi hade gjort mål. Men det spelade ingen roll.
Jag kom hem, duschade, och kollade mig i spegeln. …
